Det är okej att må dåligt, att vara arg, ledsen, besviken, förbannad och uppgiven.

Det är inte mycket mer än så, livet är inte perfekt om du inte gör de perfekt. Saker är inte svårt om du gör de lätt. Lätta saker är inte lätta om du gör de svårt. 

 

Det låter enkelt, simpelt och busenkelt men så är de inte heller. När man läser på alla sociala medier om hur människor har de så är de alltid så himla bra, eller helt katastrof. Det är antingen eller, det kommer ju aldrig en artikel om någons liv där allt är både bra och dåligt. Där det är accepterat att må dåligt ena sekunden och andra att må riktigt bra. 

Frågan är bara varför det inte är accepterat att man faktiskt får må bra och dåligt. Utan att bli dömd eller få ett slag i magen av trångsynta människor!

Och när ska det bli okej?